14.3.07 och åter idag läste jag i Hbl att sju träd i Simonsgatans backe skall elimineras på grund av den nya spårvagnslinjen. Löv som ligger på spåren lär vara en säkerhetsrisk. Detta är säkert sant men ändå blev jag förskräckt.

     Enligt planerarna i stadens byggnadsbyrå tycks vilka som helst tekniska skäl förbigå behovet att skydda parker. Träd fälls för att det är både lätt och billigt. Att planterandet av nya träd kan vara omöjligt, eller att deras uppväxt tar tiotals år förrän tidigare mått nås, bekymrar man sig inte för.

     Då man började planera tunneln under stadsmuseets park var det självklart att lämna byggnaden i fred. Från första början borde skyddandet av parken och träden ha varit likaväl självklart.

     Ännu relativt nyligen var Simonsgatans park en bred och frodig helhet som öppnade sig fritt gentemot Mannerheimvägen. Hotellbyggnaden och bilrampen åt upp en väsentlig del av parken.  Sedermera har den visuella kontakten brutits brutalt genom att placera två kojor bredvid Glaspalatset. Att en del av Helsingfors traditionella identitet samtidigt ändrades radikalt förstod man inte. Det föreslagna fällandet av träden skulle komplettera förintelsen.

      Paradoxalt nog är att bland linjens blivande användare kommer antagligen att finnas många just sådana medborgare för vilka parker och träd är lika oersättliga delar av stadsmiljöns historiska kontinuitet som byggnader. 

     Ännu är det inte för sent. Jag vet att för tekniska planerare är flyttandet av tunneltrappan och ventilationsapparaturen till ett mindre sensitivt ställe en dagdröm. Som bäst pågår dock i staden flere betydligt mera omfattande, svåra och dyra  förändringsarbeten. Varför kunde man inte korrigera tidigare misstag med samma iver som man nu visar när det gäller att bygga nytt?

     Om och när bevarandet av träden betraktas som en absolut startpunkt är man tvungen att finna nya konster att hålla spåren rena av löv; den kritiska tiden är dock inte längre än några veckor årligen.

     Medborgarnas sak är att ställa mål, inte att producera lösningar. Det förmår inte heller jag trots min tekniska utbildning. Men jag vill tro på vederbörande planerarnas kapacitet att definiera sin expertis brett. Frågan är inte om kunnighet och borde inte vara om pengar heller. Frågan är om attityder, värden och prioriteter. Ansvaret sträcker sig långt in i framtiden.

*

Den finskspråkiga texten som HS debatt publicerade i mitten av mars finns i sektionen puheenvuorot.